De där med bakslag

Lagom till två årsdagen för Nellies ikke sovande bestämde hon sig för att helt plötsligt börja sova 7-8 timmar per natt så har de sett ut sista två veckorna. Vi har njutit av varje sekund, styrt hennes tider så vi alla fått sova. Vi förstog aldrig varför hon helt plötsligt ändrat sig men de är i stunden helt oväsentligt att få sova som normala människor efter två år, de är lycka.

Vi hade så sakteliga vant oss vid att sova, hur de nu kan gå så fort att bryta en vana. Så kom detta bakslaget, vi är nu inne på natt 5 med "normala" sömn tider Nellie sover mellan 3-5 timmar sen är de stopp. Jag kan inte låta bli att vara förbannat besviken jag hoppades och trodde verkligen att de vänt, att de var på väg åt rätt håll. 

Med facit i hand hade de varit bättre utan dessa två fantastiska veckor då vi fick sova, för nu är sömnbristen enormt jobbig. 

Jag vet att jag nu måste ringa de där samtalet, leta efter den där överläkaren som lovat oss hjälp. De där samtalet som har kännts så långt borta sista två veckorna, och som nu är så nödvändigt. De låter så banalt men för mig känns de just nu som att bestiga ett berg, att ta telefonen och slå numret. 

Natt nummer fem börjar gå mot sitt slut efter 4 timmar vakna redan klockan 6 är vi glada att bollibompa har börjat och att de nu går att roa sig framför tvn.

Snart är de dags för skiftbyte, pappan i huset får kliva upp och jag får krypa till kojs. De är efterlängtat.

Vad dagen har ett erbjuda återstår att se, regnet öser ner ute så de blir nog inte utelek någon längre stund. Men vi får roa oss med något roligt inne istället :)