Konstiga dagar man vet knappt vars tankarna är ens.. Just nu är väntan de jobbigaste att inte veta hur allt kommer bli, de driver mig till vansinne...
Skönt att vara här ute i allafall slippa vara själv i alla tankar som bubblar upp hela tiden..
Men de är bara att hålla huvudet högt vi klarar även detta om än de emellanåt känns hopplöst, tillsammans har vi gått igenom så mycke och klarat av de så kommer de även bli denna gång...
Jag har inte orken att skriva speciellt mycke, jag vet helt ärligt inte vad jag ska skriva jag som alltid brukar må bättre efter att ha skrivit av mig känner mig tom. Orden finns inte där...
Vill igentligen bara tacka er underbara människor som finns runt mig som ringer smsar och på alla olika sätt visar att ni bryr er!!! Ni är ovärderliga för mig och jag tackar gud att ni finns, för utan er skulle de aldrig gå..
En extra stor ros till min underbara mamma, jag behöver inte ens säga något du är de bästa jag har!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar