mina egna tankar

Till minne av en kär vän..

3 veckor har gått sedan Siri somnade, dagen spelads upp framför mina ögon flera gånger varje dag allt vi gjorde den dagen trycket över mitt bröst då vi satt oss i bilen för den sista färden.
De som jag minns allra mest är hennes sista andetag, de fanns inget otäck över de, de kändes som jag släppte henne fri och att de var hennes tack hennes sätt att visa att de va rätt val.

Jag kämpade med mina egna tankar känslor och funderingar, hade jag gjort rätt? En del av mig ville springa ut från rummet rymma tillsammans med Siri medan en annan del visste att hur mycke jag än försökte fly skulle sanningen och verkligheten hinna ikapp oss.
Jag har läst diarierna jag skrev veckorna innan de mesta handlar om Siri, på ett ställe har jag skrivit låt inte tiden stoppa oss så länge vi har varandra kan jag klara allt. Jag va då ovetande om att detta var en av mina sista veckor tillsammans med henne.

Jag visste så långt inne att något va så fel, De fanns dom som misstrodde mig, de var svårt att se hur sjuk Siri verkligen var för dem som bara träffade henne korta stunder eller väldigt sällan. Men jag visste också att alla vi som levde upp i Siri hade samma uppfattning, att de här va inte den hunden hon var från början.
Jag kan ibland känna mig arg på mig själv att jag lyssnade på andra, jag borde lyssnat på mitt inre och litat på min egen kunskap. Men de är lätt att släppa sina egna farhågor och lyssna på de som man hoppas ska veta bättre när man är i en sådan situation.
Men fortfarande kom sanningen ikapp oss hur mycke vi än försökte hoppades och trodde.

Jag har haft många runt mig som stöttat och tröstat trots att dom själv har haft de väldigt jobbigt under hela den här tiden. Siris sjukdomsförlopp fortlöpte ändå under 6 månader jag vet inte ens hur många gånger vi var in till veterinären, hur mycke vi provade. under hela den här tiden va mitt mål att Siri skulle få leva och de var mitt enda fokus. Allt runt mig var som i en dimma under den här tiden jag var så fokucerad på allt som var runtomkring mig och Siri i mina ögon var de endast vi två.
Jag stängde av mina egna känslor för att orka, jag kanske inte borde gjort de? Då kanske jag hade insett tidigare att ingenting skulle hjälpa? Jag har inget facit och de hade jag inte då heller jag vet inte vad jag hade kunnat göra annorlunda men ändå plågas jag med tanken, om om inte fanns..

Många har sagt du har sån otur Frida hur orkar du?
Ja jag vet faktiskt inte, Siri har satt djupa spår i mig jag älskade henne mer än livet själv för henne hade jag kunnat gå genom eld och vatten. De är svårt att förstå för dem som inte har hund på samma sätt som mig men för mig är mina hundar som mina barn jag älskar dom oändligt mycke var och en.
Men hur jag orkar de vet jag knappt själv att ta beslutet om att låta sin kära vän somna är de tyngsta man gör, att se dem sakta sluta andas gör att luften i en själv tar slut.
De som inte dödar de härdar, ja de är så sant men de gör förbannat ont och de tänker jag inte sticka under stolen med. Men jag har klarat de här om än de fortfarande är tungt och de kommer de vara länge framöver , och de som gör att jag orkar fortstätta är tanken på att Siri är där hon har de bäst. Hon har inte ont längre hon får vara den underbara hund hon faktiskt var.
Jag är otroligt glad över att få haft välsignelsen över att få ha Siri i mitt liv jag är glad över alla de dagar och alla minnen jag har tillsammans med henne. Hon lämnar mig aldrig hon kommer alltid finnas inom mig.

Jag ångar inte en sekund att jag tog in denna underbara varelse i mitt liv, jag är bara lessen över att lånet blev alldelens för kort.
En dag kommer vi ses igen de vet jag då på ett bättre ställe, då kommer jag äntligen att få se min underbara älskade hund igen den hon en gång för länge sen var.

Älskad- Saknad