Tisdag..

Började behandla Siri med kortison under gårdagen med blandade känslor då hon kan reagera hur som helst.. Igår tyckte jag att hon va än mer trött än tidigare och somnade till och med på asfalten under promenaden, blev räddare än på mycket länge och tårarna sprutade men under kvällen piggnade hon på lite grann..

Har inte hunnit se så mycke under morgonen hur hon mår men än så länge verkar de vara okej, imorrn åker vi in till Vännes åter igen och hoppas på att dom ska ha någon mirakulös lösning på Siris problem.

De är svårt att se henne de är mycke tårar, de är svårt att förstå för någon som aldrig själv suttit i samma situation, också svårt för er som inte sett Siri 100% frisk. Men skilladen är enorm jag skulle göra vad som helst för att få tillbaka mitt energi knippe som var mer vild än tam.

Men även jag måste inse de ni andra ser att Siri inte har ett värdigt liv som de är nu, jag måste få henne piggare för att kunna ha kvar henne i livet. Jag kan inte ha en arbetande hund som inte ens kan gå på promenad de är inte rättvist...

Jag gråter mig till sömns tillsammans med min skatt, kan inte tänka mig ett liv utan henne.. Vi har så mycke planer vi skulle dela ett helt liv tillsammans nu kanske de inte blir så och de enda jag känner är tomhet..

Tomhet över att jag vet att tiden tillsammans kan vara mycket kort, men hur idiotisk ni än tycker att de är ska jag ge kortisonet en chans jag tycker att Siri är värd de. Åtminstonde för att ge henne en bra tid i slutet på sitt liv...

Men just nu orkar jag faktiskt inte tänka på allt de här, dock skönt att skriva av sig alla tankar de känns på nåt vis lättare då..

Vi ska försöka leva precis som att inget är annorlunda som att allt är som vanligt och hoppas ända in i hjärta och själ att de här ska lösa sig.